Jag saknar dig pappa. Du har aldrig funnits där för mig därför hatar jag dig. Men innerst inne älskar jag dig bara för att du är min pappa. Du lovar saker hela tiden men du håller de aldrig, det är de som gör mig så besviken och ledsen. Tänk om du hade funnits mer för mig när jag va yngre, då kanske jag inte hade behöft gått igenom allt som jag har gjort, då hade inte "familjen" stötit bort mig som de har gjort. Vi har båda två bett varandra att dra åt helvete, men vi har alltid blivit sams. Jag vill kunna fortsätta säga pappa till dig, men jag vet inte om jag kan de längre. Det känns som om att du har börjat stöta bort mig mer och mer de senaste åren. Jag känner mig inte som en i familjen Tano längre. Jag har alltid sagt till andra att de är min pappa bara för att de har funnits där för mig som inte du har gjort. Det finns så mycket mer jag vill skriva/säga, men det håller jag inom mig tills den dagen vi träffas, om vi nu kommer göra de. Men en sak är säker, jag kommer alltid att älska dig även om du kan bete dig som en idiot.